Jag har tänkt mycket på Ida sen i lördags. Fina Ida som jag inte ens har träffat, bara sett bilder på och hört så mycket talas om. Jag har hört det berättas om pojkvänner och jobb, om föräldrar och syskon. Om båtresor och valborgmässoaftnar.
Fina Ida som fick ett alldeles för kort liv. Det är så onödigt. Men för henne helt nödvändigt.
Tänkt att det finns sjukdomar som vi i ett av världens främsta länder inte kan förstå oss på. Sjukdomar som ingen kan se, som är så svåra att förklara och få folk att tro på. Sjukdomar som får oss att tycka att livet inte är värt att leva. Eller ens klaras av att levas.


För Ida, hennes familj, sambo och vänner tänder vi tre ljus ikväll.




Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag, och Du är Du
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär, som Du alltid gjort.
Ändra inte tonfall,
håll sorgen borta från Din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt
Skratta som vi alltid gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst,
utan spår av skuggor.

Livet går vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare, därför att det måste gå vidare.
Döden är ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.
Varför skulle Du sluta tänka på mig för att Du inte
längre kan se mig.
Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

Harry Scott Holland