Sophora och nytrådad lampskärm
Den vackra, sköra blomman med det smått galna namnet Sophora Prostata har fått flytta hem till oss ( uttalas Sofora och inte på något annat opassande sätt ). Jag kunde verkligen inte motstå trots de ogrönaste fingrar norra halvklotet har skådat. Jag ska verkligen försöka hålla den levande, iPhonen säger till mig två gånger i veckan att ge den vatten så en liten chans har vi i alla fall.
Kommer ni ihåg min nakna lampskärm som bott i vardagsrummet i snart ett år nu ? Den har lagom till hösten blivit lite mindre naken och fått ett täckande lager med snurrad tråd runt sig.
Fönstertävling
Tillbaka till vardagen, tillbaka på jobbet! Helt fantastiskt mycket att göra men lika fantastiskt roligt! Det har hänt mycket på dom veckorna jag varit borta och det tar en stund att komma ikapp med både skvaller och pappershögarna.
Man får mycket tid att slösurfa när man ligger hemma i soffan hela dagarna och häromdagen dök jag på en rolig tävling. Vill du också vara med så snabba dig och skicka in ditt bidrag till Sveriges Vackraste Fönster hos Kronfönster!
Små framsteg varje dag
Hej!
Nu har jag äntligen blivit utskriven och fått komma hem på riktigt. Tyvärr blev det lite komplikationer så jag fick i onsdags sövas ner och opereras två gånger på sex timmar då en bit av den "guide-wire" som skulle leda läkarna rätt under andra operationen gått av. Det låg alltså en lös bit ståltråd och härjade runt inuti min mage. Det var inte direkt det bekvämaste jag varit med om, här snackar vi ren och skär dödslängtan. För vartenda andetag jag tog rörde sig ståltråden och skavde och nöp i organen på insidan.
Två operationer på så kort tid tog hårt på mina lungor och jag syresatte mig själv dåligt så lite extra övervakning av monitorer och två egna fantastiska sköterskor blev nödvändigt. Därtill fick jag påbörja ännu en läkning av titthålen som nu öppnats igen.
Men nu är jag på banan igen! Läkningen går över förväntan och känslorna av att bara vilja dö ifrån eländet som fanns för bara 4 dagar sen känns nu som ett minne blott.
Det är inte klokt vad allt stannar upp när man blir sjuk. Inte en enda önskan finns i huvudet förutom att bli bra igen, inget annat spelar någon roll.
Jag hade aldrig klarat av det här utan min fantastiska make. Han har suttit bredvid min säng dagarna i ända och hjälpt och peppat mig på alla tänkbara sätt.
Nästan på benen igen
Jag lever! Om än bara nästan känns det som...
Efter sammanlagt fyra nätter på akuten, en ambulansfärd och ett par besök på HC har jag äntligen fått en diagnos; gallsten. När vi efter 78 timmars konstant galen värk än en gång åkte in till akuten i måndags natt fick jag äntligen träffa en läkare som tog mig på allvar. 2 minuter tog det för henne att ställa en diagnos och skriva en akutremiss till ultraljud. Innan detta besök har jag bara pumpats med medicin, och skickats hem utan att man gjort något riktigt försök till att ta reda på vad felet var, man ville bara ta bort smärtan och skicka hem mig. Tänk vad otroligt många timmars lidande man hade kunnat bespara mig om man bara tagit sig tid till att ställa en diagnos lite tidigare. För den smärtan jag haft har inte varit av denna värld, grotesk, konstant och nästintill panikartad. I flera dygn åt gången.
Men så, ultraljud, ett besök till på akuten och sen blev det inskrivning på kirurgavdelningen omdelbart. Operation morgonen därpå där hela gallblåsan tog bort, tyvärr satt stenar fast i gallgången så ännu en operation ska göras på onsdag.
Nu är jag hemma på permission med fyra hål i magen. Och även om jag saknar sköterskorna som kommer springandes med morfin så fort man ringer på klockan så är det obeskrivligt skönt att vara hemma och veta att jag kommer bli bra igen.
Jag ser att ni kikat in här ganska flitigt även under min frånvaro och även om jag nog kommer hålla mig från bloggen en stund till så uppskattar jag era små avtryck härinne ska ni veta!
Tack ♥
