Jag lever! Om än bara nästan känns det som...


Efter sammanlagt fyra nätter på akuten, en ambulansfärd och ett par besök på HC har jag äntligen fått en diagnos; gallsten. När vi efter 78 timmars konstant galen värk än en gång åkte in till akuten i måndags natt fick jag äntligen träffa en läkare som tog mig på allvar. 2 minuter tog det för henne att ställa en diagnos och skriva en akutremiss till ultraljud. Innan detta besök har jag bara pumpats med medicin, och skickats hem utan att man gjort något riktigt försök till att ta reda på vad felet var, man ville bara ta bort smärtan och skicka hem mig. Tänk vad otroligt många timmars lidande man hade kunnat bespara mig om man bara tagit sig tid till att ställa en diagnos lite tidigare. För den smärtan jag haft har inte varit av denna värld, grotesk, konstant och nästintill panikartad. I flera dygn åt gången. 


Men så, ultraljud, ett besök till på akuten och sen blev det inskrivning på kirurgavdelningen omdelbart. Operation morgonen därpå där hela gallblåsan tog bort, tyvärr satt stenar fast i gallgången så ännu en operation ska göras på onsdag. 


Nu är jag hemma på permission med fyra hål i magen. Och även om jag saknar sköterskorna som kommer springandes med morfin så fort man ringer på klockan så är det obeskrivligt skönt att vara hemma och veta att jag kommer bli bra igen. 

Jag ser att ni kikat in här ganska flitigt även under min frånvaro och även om jag nog kommer hålla mig från bloggen en stund till så uppskattar jag era små avtryck härinne ska ni veta! 

Tack ♥